recension_unisol3
När trailern kom spreds en frän doft av radioaktiv ost märkt med Tjernobyl bland alla som såg den. Det var inte lovande, inte ens lite. Men efter att ha sett filmen inser jag det geniala i att göra en så grymt usel och missvisande trailer. Förväntningar i bott betyder att man ökar chanserna att bli positivt överraskad avsevärt, och det här är ju trots allt Dolphs och Van Dammes återförening efter 15 år isär! Dessutom i en uppföljare. Som om det inte vore nog slår man på försäljningstrumman extra mycket när man stoppar in en stor MMA-fighter i filmen (Andrei Arlovski), och spelar på sportens kraftiga tillväxt de senaste åren. Oavsett hur dålig trailern visar sig vara kommer folk se den här filmen, så är det bara. Och jag såg den, och jag blev riktigt positivt överraskad!

Nu ska vi förstås inte bli allt för exalterade, för även om filmen är ungefär hundra gånger bättre än sin trailer betyder inte det att den är nära något slags mästerverk. Vi hamnar snarare på en okej film, bra, varken mer eller mindre. Största problemet är nog främst att det inte riktigt finns någon karaktär att följa i filmen. Det är närmast dokumentärfilmsliknande i hur det övervakar händelsekedjan i ett gäng extremisters galna hot om att spränga ett gammalt kärnkraftverk i Tjernobyl om deras krav inte uppfylles. Till sin hjälp har de dessutom en riktigt ond, och uppgraderad UniSol (Andrei Arlovski) som vaktar kraftverket från inkräktare. Denne uppgraderade soldat är så stark att den amerikanska militärens motstyrkor, bestående av närmare hundratalet vanliga soldater samt fyra stycken UniSols går bet, och de tvingas få fatt i UniSolen Luc Deveraux (Van Damme), den ende som kan stoppa terroristerna, men tyvärr försöker rehabiliteras så han kan fungera i samhället som en vanlig människa. Alla som sett Universal Soldier 2 kanske minns hur de omvänt processen på Van Damme där så han är människa, för att tvingas ändra honom igen så han kan bekämpa de andra supersoldaterna. I denna tredje installation bortser man tack och lov från tvåans existens helt och hållet.

Jag nämnde innan att det inte finns någon karaktär att följa i filmen, Van Dammes entré smygs in i filmen och han släpps inte loss för att axla rollen som huvudkaraktär förrän nästan halvvägs in, och det är också först då Dolph får komma in i bilden. Det är dock en jävla entré. Härifrån påbörjas en kallblodig uppvisning i hur vakter slaktas åt höger och vänster av en överlägsen Van Damme som gör en urgrym gestaltning som känslolös, förprogrammerad uppdragsutförare och terroristköttkvarn. Med andra ord, det är coolt, och häftigt samt helt i enlighet med förutsättningarna som lagts upp, men också ganska oengagerande eftersom Van Dammes roll är ett vapen snarare än en människa. Dolph däremot, Dolph, det är en helt annan historia. Dolph vaknar upp ur sin kista och fullkomligen äger varenda sekund han syns till i filmen. För i helvete han skådespelar ju! Och vilken skön karaktär det är, jämför man med första Universal Soldier är detta en oscarsprestation från Dolph, annars är det bara en bra prestation som tål att pekas ut i en annars ganska stel och grå film. Scenerna med Dolph och Van Damme tillsammans är också jävligt bra, man ser verkligen på dem hur de känner igen varandra utan att själva veta varför.

Nog om allt det där ”oviktiga” och över till det som verkligen betyder något, hur var filmen rent actionmässigt? Det finns vissa riktiga höjdpunkter i filmen och det är ganska rejält med action hela filmen igenom. Det är tyvärr ganska mycket som är ologiskt rent actionmässigt också. Till exempel hur den där arga uppgraderade UniSolen i den inledande attacken från amerikanska armén lyckas med konststycket att sakta gå från soldat till soldat, slita dem i stycken, och fortfarande, trots att det är professionellt tränade prickskyttar han går upp emot, inte ta mer än ett par träffar från alla dessa automatvapen, och det på betydelselösa kroppsdelar. Supersoldaterna i filmen känns snarare som de enda soldaterna och stridskunniga i ett universum av okoordinerade nollor som inte ser skillnad på fram och bak när de håller ett vapen, tyvärr. Bortser man från att det enda som gör supersoldaterna super är deras oförmåga att bli träffade av kulor, funkar filmen dock.

Jag känner mig väldigt delad inför slutdomen på filmen, trots sina många brister lyckades Dolph och Van Damme göra nog stort intryck för att skapa en underhållande film. Dessutom var den ganska skönt filmad av veteranen Peter Hyams, far till filmens regissör John Hyams.

Strålande insatser av främst Dolph Lundgren, men även Jean-Claude Van Damme räddar filmen från att bara bli en axelryckning.
betyg3-framsida

Marcus Svensson
Startade Violent Cinema 2008 för att skriva om filmerna andra siter missade. Frilansar som filmfotograf och planerar nu hockeyfrilla och Chuck Norris-skägg för att fullända sina rundsparkar.
Dela:
Pusha
Blogg listad på Bloggtoppen.se Film/Tv Nöje och Underhållning Bloggparaden