Kina

true-legend
Woo-ping Yuen är tillbaka i registolen efter att ha agerat actionkoreograf i några av Hollywoods största actionfilmer i lite över ett decennium. Man kan tycka vad man vill om honom som regissör, men oavsett åsikt så måste det medges att han har en beundransvärd talang för att klämma in nästan oavbruten action i alla sina filmer. Så är förstås även fallet i True Legend, för även om det var längesen han gjorde en egen film så har han inte tappat greppet. Fightscenerna avlöser varandra och jag finner mig själv titta på räkneverket och häpna över hur mycket som lyckats hända på bara en halvtimme. Actionscenerna är imponerande varierande genom filmen och jag kan inte minnas att jag sett ens ett slag upprepas. Tyvärr blir det sällan sådär extremt over the top att man sitter med hakan i marken, inte heller sådär sanslöst bra att man bara sitter och småler för att man knappt kan fatta hur de bär sig åt. Filmen landar istället, actionmässigt, en bra bit över medel men också en bit under Woo-pings främsta verk.

Som film skiljer sig True Legend från det mesta. Den inleds som The Storm Warriors, övergår till Fist of Legend med övernaturliga inslag, tar en sväng förbi Crouching Tiger Hidden Dragon och Rocky för att tillsist avslutas i Fearless. Det är också tack vare detta som den lyckas presentera en så varierad mix av action. Tyvärr så blir intrycket av filmen som helhet väldigt splittrat, med endast huvudpersonen som återkommande röd tråd. Tur då att filmen i sig är så extremt actionpackad att man inte behöver bry sig om story så mycket. Det är lite som om man hälsar genom att slå någon i ansiktet, varpå han frågar ”hur är det?” med en krokig rundspark i bakhuvudet, vilket avslutas med en drunken boxing dans och ett slag genom en vinkruka som landar på struphuvudet som ”bra tack, måste rusa, hej då”. Men det är förstås en annan kultur…

Jämfört med förra gången han filmade berättelsen om ”Beggar So”, vilket var i Fist of the Red Dragon med Donnie Yen , är True Legend ett enastående mästerverk på alla sätt. Synd då bara att den filmen är så dålig… True Legend är dock allt annat än dålig, och den bjuder på en hel del (faktiskt riktigt jävla mycket) action och är väl värd både sin tid och pengarna. Ännu ett bevis på att Hong Kong är tilbaka i storform, och en fantastisk injektion av old school non-stop action signerat Woo-ping Yuen!
betyg4-framsida

Klicka här för att se trailer till filmen!

Dela inlägget!
Pusha

trailerrubrik_liten
Äntligen en trailer värd att posta för kommande Confucius med Chow Yun-Fat i titelrollen. Episk krigsskildring av filosofen Confucius liv.

Dela inlägget!
Pusha

recension_three_kingdoms
Jag var skeptisk inför Three Kingdoms. Den såg inte det minsta intressant ut i mina ögon, i synnerhet inte sida vid sida om Red Cliff, vilken bygger på samma berättelse. En stor skillnad är dock att man inte delar Red Cliffs minst sagt episka ambitioner, utan skalat ner berättelsen. Det är en mer karaktärsdriven historia, om en mans kamp i att leda sin armé.

Dela inlägget!
Pusha

trailerrubrik_liten
Knappt hann den första teasern dyka upp innan det var dags för en längre trailer! Mer Donnie Yen plus Sammo Hung i klassisk kung fu-film i modern tappning! Håll ett öga öppet efter Legend of the Wolf-liknande scenen.

Dela inlägget!
Pusha

trailerrubrik_liten
Woo-ping Yuen är en av modern tids mest framgångsrika actionkoreografer, som regissör har han också gjort några riktiga klassiker, och är nu tillbaka med sin första egna film sen han koreograferade Matrix.

Dela inlägget!
Pusha

trailerrubrik_liten
Teaser för kommande Donnie Yen-filmen 14 Blades, martial-arts action i forna kina med allt som hör till.

Dela inlägget!
Pusha

bloggbild2.jpg
Violent Cinemas moderna favoritkampsportsstjärna är utan tvekan Donnie Yen, det finns ingen som rår på honom i kamp om den positionen. När en Yen-rulle visas är ögonen så uppspärrade att vi får ha assistenter som kommer och fuktar ögonen åt oss för att de inte ska torka ut som följd av att det inte går att blinka i rädsla för att missa en enda millisekund. Det är också anledningen till att vi redan nu utgår från att kommande Bodyguards and Assassins kommer bli en riktig höjdarrulle. Nedan finner ni en fyra och en halv minuter lång promo för filmen. Enjoy!

Dela inlägget!
Pusha

omdome_rubrik.jpg
För ca 1½ månad sedan recenserade jag första delen av Red Cliff, betyget landade på 3,5/5 och jag kände mig positivt inställd till den avslutande andra delen i John Woo’s krigsepos. Det var då. När jag nu sett filmen är jag mindre positiv, tyvärr. Den andra delen har några fina ögonblick helt klart, och det finns några vändningar som inte var direkt förutsägbara, tyvärr är de inte heller direkt omvälvande.

I del två av Red Cliff har man gjort likadant som i del ett, men man har hoppat över nästan all action och tryckt in än mer ointressanta sidostories. Filmen känns ofta typiskt asiatisk töntkomisk och det blir nästan barnfilm över det hela stundvis. Tanken må vara att frammana oskyldigt skratt men slutar snarare i vad som bäst kan beskrivas som skrattretande och pinsamt. Dramatiska offrande av liv för att hjälpa sin sida vinna kriget blir inte alls så dramatiska som det är tänkt för jag har aldrig lyckats knyta an till personerna som offrar sig nog starkt, mest på grund av ett något undermåligt filmiskt berättande.

Jag skrev i recensionen av del ett att storyn tyvärr inte lyckas fånga tittarens intresse så som den borde med det fokus som lagts på den, och det gäller även för del två, samt de två delarna som helhet. Red Cliff 2 må smälla högre när det väl smäller och man har bokstavligen brännt pengar i en scen i del två, men det hela känns meningslöst utan ett sammanhang som ger scenerna den tyngd de vill utstråla. Det känns jobbigt att säga, men Red Cliff 2 var inte ens lika snygg som ettan, stundvis undrar jag om Woo går på halvfart och lever på rutin vid inspelningen, eller om han bestämt sig för en kaffepaus mitt i en scen för att låta någon assistent göra klart jobbet.

Red Cliff 2 har stundvis ett visst underhållningsvärde och det fanns några få scener som kändes smarta, men som helhet är det alldeles för utdraget, tråkigt och fattigt. ”This is psychological warfare” uttrycker en karaktär i filmen, och det är filmens problem. Ska man uttrycka psykologisk krigsföring i en film krävs mer än klipp visandes de olika krigsherrarna dricka te och vänta samt en person som rätt ut säger vad man som tittare får se på. Vi kan alltid hoppas att den amerikanske versionen som är de två filmerna i en blir tightare med mer underhållning på sin speltid, men förvänta er inget mästerverk. Det är ett sorgligt faktum att det blir tillbaka under sin sten för att hoppas på Woo’s återvändo som för varje år känns mer som en omöjlig dröm.

betyg2.png

Dela inlägget!
Pusha

recension_red_cliffv1.jpg
Det finns ingen anledning att dra ut på det, så jag säger det på en gång, Red Cliff är det bästa John Woo gjort sedan Hard Boiled (1992). För det är ett sorgligt faktum att actiongenrens, mellan 86-92, mästare, inte lyckades spotta ur sig en enda riktigt bra actionrulle under de 15 år i Hollywood som följde efter Hard Boileds release. Trots att han under den tiden jobbade med bl.a. Jean-Claude Van Damme, Dolph Lundgren, Tom Cruise, Nicolas Cage, John Travolta, Ben Affleck, Christian Slater, Peter Stormare, Ving Rhames m.fl. Det finns dock förstås ett undantag under dessa 15 år, nämligen tiominutersreklamen (för BMW, finns på youtube, klicka här) ”Hostage” där Clive Owen har huvudroll, en film som visade tecken på att Woo fortfarande var med i matchen. Och med i matchen är han definitivt i Red Cliff!

Dela inlägget!
Pusha
Blogg listad på Bloggtoppen.se Film/Tv Nöje och Underhållning Bloggparaden