Stake_Land_SFIFF54-e1313398725262
En lågbudget postapokalyptisk vampyr-”road movie” med både charmen och problemen som hör till prisklassen. En gnutta Hollywood hade kunnat göra mycket för den här filmen som tyvärr brottas med problem i tempo såväl som sitt iscensättande av actionscener. Det hindrar den dock inte från att underhålla, och det är främst filmens genomgående stämning som får den att gå i land.

Precis som i uppskattningsvis 90 procent, eller nej, 95 procent, av alla postapokalyptiska filmer handlar det om att ta sig från punkt A till B, och att B är sjukt mycket bättre än A. Genren är för evigt fast i någon slags ”gräset är alltid grönare på andra sidan” sensmoral, och så är fallet även här. Platsen de vill ta sig till heter nyskapande nog ”New Eden”, men visst, om världen skulle gå under och jag hade den enda platsen på hela jävla jorden som var bra kanske jag också kallat den för något liknande. Jag hade nog haft lite mer V.I.P. på det hela snarare än att annonsera om den för hela mänskligheten dock…

I huvudroll får vi en ung pojke som i inledningen förlorar sin familj i en vampyrattack. Han är under resten av filmen något av en värdelös mes och står mest och tittar på vampyrerna och gör någon slags kata med träpålar emellan sina monologer där han berättar vad som hänt mellan scenerna. Istället är det mannen som går vid namnet Mister som står för vampyrdödandet, och utlärandet av denna uppnbarligen viktiga kata som aldrig kommer till användning. Trots att han är den vise mentorn, och står för dödandet är han dock inte så karismatisk som man kan önska. Man kan förstås påstå att han inte ska vara älskvärd då han är den tyste starke typen. En bättre skådis och lite polerande av karaktären hade dock gjort underverk. Exempelvis Tom Savini hade passat som handen i handsken (såg det förslaget på imdb).

Vampyrerna är tyvärr som zombies, eller om vi ska bli riktigt nördiga är de inte vampyrer utan ghouls om man ser till hur de beter sig o.s.v… Till skillnad från zombies som man måste skjuta i huvudet hugger man vampyrerna i hjärtat med en träpåle istället. Filmen är även i kortet inne på att försöka skapa en slags mytologi kring vampyrerna och har flera arter av dem, alla framstår tyvärr som ganska menlösa dock. Det verkar som att de är långt mycket farligare när kameran tittar bort än när den är riktad mot dem om man ser till skadan de orsakat och hur rädda folk är… Istället är det religiösa extremister som är filmens stora ondingar och farliga motståndare för mesen och hans vikarierande fadersfigur. De här svinen har bestämt sig för att vampyrerna är sända av gud med uppdrag att rena mänskligheten från syndare, och utnyttjar sig av dem genom på alla sätt de kan. Bl.a. genom att krascha lastbilar o.s.v. fyllda med vampyrer in i samhällen för att ”rena” dem.

Filmens största behållning är den genomgående postapokalyptiska stämningen och inledningsvis välgjorda skräckkänsla. Jag sitter som på nålar i filmens första halvtimme, tyvärr planar det ut och det enda som återstår är den postapokalyptiska stämningen, spetsat med vampyrer, vilket förstås inte är helt fy skam det heller.
[betyg=3]


· Regi: Jim Mickle
· Manus: Jim Mickle, Nick Damici
· Skådespelare: Nick Damici, Connor Paolo, Kelly McGillis
· Längd: 98 min
· IMDb-länk
· Trailer
Marcus Svensson
Startade Violent Cinema 2008 för att skriva om filmerna andra siter missade. Frilansar som filmfotograf och planerar nu hockeyfrilla och Chuck Norris-skägg för att fullända sina rundsparkar.
Dela:
Pusha
Blogg listad på Bloggtoppen.se Film/Tv Nöje och Underhållning Bloggparaden