omdome_rubrik.jpg
För ca 1½ månad sedan recenserade jag första delen av Red Cliff, betyget landade på 3,5/5 och jag kände mig positivt inställd till den avslutande andra delen i John Woo’s krigsepos. Det var då. När jag nu sett filmen är jag mindre positiv, tyvärr. Den andra delen har några fina ögonblick helt klart, och det finns några vändningar som inte var direkt förutsägbara, tyvärr är de inte heller direkt omvälvande.

I del två av Red Cliff har man gjort likadant som i del ett, men man har hoppat över nästan all action och tryckt in än mer ointressanta sidostories. Filmen känns ofta typiskt asiatisk töntkomisk och det blir nästan barnfilm över det hela stundvis. Tanken må vara att frammana oskyldigt skratt men slutar snarare i vad som bäst kan beskrivas som skrattretande och pinsamt. Dramatiska offrande av liv för att hjälpa sin sida vinna kriget blir inte alls så dramatiska som det är tänkt för jag har aldrig lyckats knyta an till personerna som offrar sig nog starkt, mest på grund av ett något undermåligt filmiskt berättande.

Jag skrev i recensionen av del ett att storyn tyvärr inte lyckas fånga tittarens intresse så som den borde med det fokus som lagts på den, och det gäller även för del två, samt de två delarna som helhet. Red Cliff 2 må smälla högre när det väl smäller och man har bokstavligen brännt pengar i en scen i del två, men det hela känns meningslöst utan ett sammanhang som ger scenerna den tyngd de vill utstråla. Det känns jobbigt att säga, men Red Cliff 2 var inte ens lika snygg som ettan, stundvis undrar jag om Woo går på halvfart och lever på rutin vid inspelningen, eller om han bestämt sig för en kaffepaus mitt i en scen för att låta någon assistent göra klart jobbet.

Red Cliff 2 har stundvis ett visst underhållningsvärde och det fanns några få scener som kändes smarta, men som helhet är det alldeles för utdraget, tråkigt och fattigt. ”This is psychological warfare” uttrycker en karaktär i filmen, och det är filmens problem. Ska man uttrycka psykologisk krigsföring i en film krävs mer än klipp visandes de olika krigsherrarna dricka te och vänta samt en person som rätt ut säger vad man som tittare får se på. Vi kan alltid hoppas att den amerikanske versionen som är de två filmerna i en blir tightare med mer underhållning på sin speltid, men förvänta er inget mästerverk. Det är ett sorgligt faktum att det blir tillbaka under sin sten för att hoppas på Woo’s återvändo som för varje år känns mer som en omöjlig dröm.

betyg2.png

Marcus Svensson
Startade Violent Cinema 2008 för att skriva om filmerna andra siter missade. Frilansar som filmfotograf och planerar nu hockeyfrilla och Chuck Norris-skägg för att fullända sina rundsparkar.
Dela:
Pusha
Blogg listad på Bloggtoppen.se Film/Tv Nöje och Underhållning Bloggparaden