recension_ip_man2

Första Ip Man är en av få filmer som belönats ’5′ i betyg här på Violent Cinema. I rollen som Ip Man visade Donnie Yen upp en rentav utomjordisk kontroll, slog oss alla med häpnad i kampscenerna, och lyckades trots det inte se det minsta ansträngd ut. I alla vänskapliga matcher var han personifieringen av graciös, och i de andra personifieringen av brutal. Armar och ben bröts i en orkester av sparkar och knytnävesslag utdelade av en ständigt iskall Ip Man. Behöver jag säga att mina förhoppningar inför del 2 var höga?

I del 2 är kriget slut, Ip Man har tagit familjen och flyttat till Hong Kong där han försöker starta upp en ny Wing Chun-skola, något som visar sig vara svårare än han först trott. I Hong Kong finns det oskrivna regler för vem som får lära ut kampsport, och han måste först visa sig värdig. Som om inte det vore nog har de onda Japanerna nu ersatts med de ännu ondare Britterna, som styr hela Hong Kong bakom stängda dörrar.

Det är omöjligt att inte jämföra de två filmerna, och där del ett kändes nyskapande utan att revolutionera, känns del två upprepande och gammaldags. En riktig stereotyp för uppföljare. Om det är brist på fantasi, rädsla att ta bort något fansen gillade, eller tryck från produktionsbolag är oklart. Faktum är dock att det finns så många meningslösa karaktärer som dyker upp i denna film, enbart för att de var med i den första delen, att det är rentav pinsamt.

Ett annat stort problem är filmens dramaturgi, som bäst kan beskrivas som en tv-series avsnitt hopbuntade till en lång episod. Första delen är mer eller mindre Dragon: The Bruce Lee Story, andra delen är Rocky 4 utan träningsmontage, och ingen del blir särskilt bra. Första halvan har majoriteten av fighterna, och alla bra fightscener. Tyvärr är inte alla fightscener bra, det hypade slaget på fiskmarknaden kunde ha blivit riktigt bra, och glimmar till ibland, men sänks enormt av inslag som hör hemma i American Ninja snarare än Ip Man2!

Jobbigast är dock att Ip Man nu gått och blivit så jävla tråkig! Där han i första filmen agerade som en värdig mästare och inte ville slåss i onödan, hindrade det honom aldrig från att drämma till riktigt rejält när stunden krävde det. I Ip Man 2 kommer aldrig riktigt de där stunderna, och han spelar, för tittarens skull, mest på gamla meriter (även om han visar hur mycket bättre han är än motståndarna).

En ytterst odramatisk och ojämn historia med fightscener av ojämn kvalité. Mer än något annat visar Ip Man 2 hur bra dess föregångare verkligen var, för det är ju egentligen inte dåliga fightscener vi får se i uppföljaren, men i jämförelse så fullkomligt krossar originalet sin uppföljare. Filmens behållning är än en gång Donnie Yen, och de genomonda Britterna som är ‘so bad it’s good’, speciellt antagonisten spelad av Darren Shahlavi. Det tråkigaste är att Sammo Hung känns långt ifrån lika bra som han var i SPL (Kill Zone) för fem år sen, och det kanske börjar bli dags att inse sin ålder. Jag hoppas dock på att bli motbevisad.

betyg3-framsida
Klicka här för att se trailer till filmen!
DVD: Reg 3 (Engelsk text), BD: Reg A (Engelsk text)

Marcus Svensson
Startade Violent Cinema 2008 för att skriva om filmerna andra siter missade. Frilansar som filmfotograf och planerar nu hockeyfrilla och Chuck Norris-skägg för att fullända sina rundsparkar.
Dela:
Pusha
Blogg listad på Bloggtoppen.se Film/Tv Nöje och Underhållning Bloggparaden