recension_descent2
Uppföljare, ny regissör och ny manusförfattare, det är ett recept som sällan blir bra. Neil Marshalls The Descent var en riktigt gastkramande skräckfilm som mästerligt byggde upp stämningen stegvis samtidigt som den etablerade och skapade relationer till karaktärerna. Väl där satte han in dödsstöten, startade massakern, och en film som var sådär nagelbitande spännande och jobbigt tät övergick till att bli mer monsterfylld och bloddroppande. Tack vare knivskarp regi lyckades han dock behålla nerven och hålla det skrämmande utan att låta karaktärerna göra typiska idiotbeslut som skulle försätta dem i knipa. Del 2 behåller huvudkaraktären från första filmen och går mer rakt på sak med monstren i grottan. Frågan blir förstås, har denne nya regissör lyckats göra vad nästan alla andra monsterfilmer misslyckas med i samma sits, nämligen något skrämmande av en situation där man känner till alla förutsättningar, och inte minst monstrens utseende.

På en gång kan jag säga nej. The Descent 2 verkar till en början ösa på med mer blod och monster tack vare den tidiga introduktionen av detta, dessvärre visar det sig snart att man i slutändan knappt har nå mer av varken blod eller monster än vad första delen hade. Denna uppföljare är i mångt och mycket mer av en remake än en uppföljare, men inte av hela första filmen, utan bara från det att monstren avslöjas tills dess slut. Med andra ord, den del som rent skräckmässigt var svagast. Och Descent 2 är knappast starkare, nej, tvärtom faktiskt, för det här är inte en skrämmande film. Karaktärsarbetet känns hafsigt och det finns inte en enda person i filmen man varken kan relatera till eller bry sig om, inte ens de karaktärer som återkommer från första har något att erbjuda, annat än att de blivit dummare och ihåligare. På tal om dummare så är denna film full av dumhet, ologiska beslut och händelseförlopp, samt riktiga korkade vändningar. Allt är förstås inte dåligt med Descent 2, den är stundvis underbart brutal om man kan bortse från det där andra, skönt blodig och ja, själva platsen och situationen från första filmen är ju densamma, och den fungerar inte helt oväntat bra även denna gång.

För att helt slakta sitt försök att bjuda på någon slags skräck har man i tid och otid slängt in lite komik, vilken väl fungerar sådär. Det är inte direkt Sam Raimi om man säger så.

The Descent: Part 2 känns ganska onödig när The Descent existerar eftersom första filmen slår den på fingrarna i varenda avseende. Det gör dock inte uppföljaren till en dålig film, den har sina stunder och fokuset på rent våld skiljer den från sin föregångare, synd bara att man gjort monstren lite svagare och mer lättbesegrade i denna film, som för att förstärka att de återkommande karaktärerna är mer erfarna, trots att det bara gått ett par dagar mellan filmerna…
betyg2komma5-framsida

Marcus Svensson
Startade Violent Cinema 2008 för att skriva om filmerna andra siter missade. Frilansar som filmfotograf och planerar nu hockeyfrilla och Chuck Norris-skägg för att fullända sina rundsparkar.
Dela:
Pusha
Blogg listad på Bloggtoppen.se Film/Tv Nöje och Underhållning Bloggparaden