Om du vill få bättre översikt på vilka filmer som blivit recenserade kan du kika in här i arkivet där filmerna finns listade i bokstavsordning.

Recension

Sida 1 av 1312345678910111213
WrongTurn4
Det är vinterlov, och ett gäng ungdomar beger sig på en utflykt på sina snöskotrar. Tyvärr råkar dom köra vilse, och hamnar tillslut i en rejäl snöstorm. Allt verkar inte vara helt kört, då dom råkar på ett övergivet mentalsjukhus ute i skogen. Dom bestämmer sig för att spendera natten i byggnaden och vänta ut stormen. Dock råkar stället inte vara HELT övergivet. Tre galna kannibalfreaks bor i fasaden, och de tänker nämligen göra festlig måltid av besökarna.

Detta är en prequel till första Wrong Turn filmen, och handlar just om de tre freaksen som ställer till med massaker i originalet. Tyvärr dyker inte originalskådisarna upp bakom maskerna, utan istället får vi mediokra ersättare i ännu mer medioker freak make-up, som är av betydligt sämre klass än Stan Winston´s fantastiska verk i första filmen.

Och tyvärr är det mer än make-up effekterna som är av usel nivå. Originalet från 2003 är en av mina absoluta favoritslashers från 2000-talet. Helt i klass med de gamla godingarna från tidigt 80-tal. Tvåan höll inte riktigt samma klass, men trots detta en redigt underhållande och splattrig skräckis gjord med glimten i ögat. Efter de första två hade jag rätt stora förhoppningar på fortsättningar till denna serie. Tyvärr stöp kvalitén rejält i trean, som bara kändes halvfärdig. Och de usla CGI splattereffekterna gjorde inte saken bättre. När nyheten av 4:an dök upp, regisserad av samma snubbe som gjorde 3:an, höll jag förväntningarna i botten. Tyvärr hjälpte detta inte, då 4:an, får del 3 att framstå som ett mästerverk i jämförelse. Horribelt uselt manus och sinnesjukt korkade och mediokra karaktärer, gör att filmen blir en rejäl plåga att gå igenom. Att det tar nästan 50 minuter innan den riktiga massakern kommer igång, gör ju inte direkt saken roligare. När helvetet väl bryter löst för ungdomarna, så finns det ett par schyssta mordscener som gör att jag ändå ger filmen ETT poäng i betyg. Tyvärr gör ett par usla CGI splattereffekter att jag nästan vill ta tillbaks den poängen. Detta är ett prakt exempel på vad som gått fel med denna genre de senaste 20 åren. Som botemedel från den ångest som denna film framkallar, så rekommenderar jag en titt på vilken slasherfilm som helst från guldperioden 1980-1982.

Måtte Djävulen ta dom, om dom spelar in en 5:e film, med samma team!


Även om du, som jag, är ett fan av originalet, så ge fan i att se denna sörja. När sluttexterna äntligen började rulla så kändes det som att jag ville lägga mig i fosterställning på golvet och gråta en skvätt. 93 långa minuter som jag ALDRIG kommer att få tillbaks…

[betyg=1]


· Regi: Declan O´Brien
· Manus: Declan O´Brien
· Skådespelare: Dean Armstrong, Kristen Harris
· Längd: 93
· IMDb-länk
· Trailer
Dela inlägget!
Pusha
fright
Charlie (Anton Yelchin) och hans morsa har fått en Vampyr till granne! Men efter att Charlies vän, Ed, förgäves försöker förklara detta för honom, blir han bara idiotförklarad. När Ed mystiskt försvinner, vilket han inte är ensam om, så börjar Charlie rota bland Ed´s bevismaterial på datorn. Där finner han ett videoklipp som bevisar att Jerry (Colin Farrell) faktiskt ÄR en nattens varelse! Nu måste han hindra sin mor, som flörtar hårt med Jerry, från att bjuda in honom i stugan. Han måste även skydda sin flickvän Amy, som även hon löper risk att bli vampyrens nästa offer. Att ingen av dom tror på Charlie när han berättar att grannen är blodsugare, gör ju inte saken enklare. Charlie lyckas tillslut få hjälp av en smått galen Las Vegas trollkarl vid namn Peter Vincent (David Tennant), som råkar vara en redig expert på allt om vampyrer. Att han även dessutom äger en gigantisk samling av antika vapen att slakta dessa med, är ju ett stort plus! Nu gäller det bara att ta sig in i vampyrens näste och hugga honom i bröstet med en påle, men det visar sig ju självklart vara lättare sagt än gjort.

När jag hörde att det skulle göras en nyinspelning till ”Fright Night” från 1985, en av mina favorit skräckfilmer från 80-talet, så ville jag nästan skrika helgerån!! Men efter att ha sett första trailern, så verkade det ändå bli en intressant nyinspelning, med rejäla förändringar i händelserna, likt den suveräna nyinspelningen av Dawn of the Dead. Och att självaste David ”Doctor Who” Tennant spelar rollen som en yngre och ännu galnare Peter Vincent, ökade mitt intresse ytterligare. Och det visade sig faktiskt att filmen var betydligt mer underhållande än väntat!

Anton Yelchin är faktiskt riktigt bra i rollen som Charlie, och det känns som att han äntligen fått en roll där han får spela ut riktigt ordentligt, jämfört med bi-rollerna i Star Trek och Terminator Salvation. David Tennant är precis lika underbart excentrisk som i Doctor Who, fast Herr Vincent är aningen mer alkoholiserad och bitter, samt en redig kvinnotjusare! M.a.o. rejält annorlunda mot originalets herre.
Colin Farrell är SUVERÄN i rollen som Jerry, och han lyckas bra med att vara riktigt jävla slemmig och creepy, precis som en vampyr SKA vara. M.a.o. så slipper vi fjolliga fjortis vampyrer som glittrar i solen. Här är vampyrerna onda som fan och exploderar spektakulärt om solstrålarna träffar dom. Filmen lägger även in ett redigt hån mot just Twilight hysterin vid ett tillfälle. Stort plus för designen av vampyrerna i sina riktiga skepnader, även om det inte når upp i samma klass som vampyrerna i original versionen när det gäller att se RIKTIGT jävla otäcka ut, men det är nära nog. Make-up effekterna av KNB är som vanligt suveräna!

Filmen når inte riktigt upp till original versionens höjder, men den är tillräckligt annorlunda att man ändå inte sitter och jämför den med originalet hela tiden.

Håll ögonen öppna för en cameo av Chris Sarandon, som spelade Jerry i originalet! Och har ni inte sett originalet, ja, vad väntar ni då på?

Riktigt jäkla underhållande, med bra mix av humor och skräck. Klart lyckad nyinspelning som jag faktiskt gärna ser om!
[betyg=4]


· Regi: Craig Gillespie
· Manus: Marti Noxon
· Skådespelare: Colin Farrell, Anton Yelchin
· Längd: 106
· IMDb-länk
· Trailer
Dela inlägget!
Pusha
Stake_Land_SFIFF54-e1313398725262
En lågbudget postapokalyptisk vampyr-”road movie” med både charmen och problemen som hör till prisklassen. En gnutta Hollywood hade kunnat göra mycket för den här filmen som tyvärr brottas med problem i tempo såväl som sitt iscensättande av actionscener. Det hindrar den dock inte från att underhålla, och det är främst filmens genomgående stämning som får den att gå i land.

Precis som i uppskattningsvis 90 procent, eller nej, 95 procent, av alla postapokalyptiska filmer handlar det om att ta sig från punkt A till B, och att B är sjukt mycket bättre än A. Genren är för evigt fast i någon slags ”gräset är alltid grönare på andra sidan” sensmoral, och så är fallet även här. Platsen de vill ta sig till heter nyskapande nog ”New Eden”, men visst, om världen skulle gå under och jag hade den enda platsen på hela jävla jorden som var bra kanske jag också kallat den för något liknande. Jag hade nog haft lite mer V.I.P. på det hela snarare än att annonsera om den för hela mänskligheten dock…

I huvudroll får vi en ung pojke som i inledningen förlorar sin familj i en vampyrattack. Han är under resten av filmen något av en värdelös mes och står mest och tittar på vampyrerna och gör någon slags kata med träpålar emellan sina monologer där han berättar vad som hänt mellan scenerna. Istället är det mannen som går vid namnet Mister som står för vampyrdödandet, och utlärandet av denna uppnbarligen viktiga kata som aldrig kommer till användning. Trots att han är den vise mentorn, och står för dödandet är han dock inte så karismatisk som man kan önska. Man kan förstås påstå att han inte ska vara älskvärd då han är den tyste starke typen. En bättre skådis och lite polerande av karaktären hade dock gjort underverk. Exempelvis Tom Savini hade passat som handen i handsken (såg det förslaget på imdb).

Vampyrerna är tyvärr som zombies, eller om vi ska bli riktigt nördiga är de inte vampyrer utan ghouls om man ser till hur de beter sig o.s.v… Till skillnad från zombies som man måste skjuta i huvudet hugger man vampyrerna i hjärtat med en träpåle istället. Filmen är även i kortet inne på att försöka skapa en slags mytologi kring vampyrerna och har flera arter av dem, alla framstår tyvärr som ganska menlösa dock. Det verkar som att de är långt mycket farligare när kameran tittar bort än när den är riktad mot dem om man ser till skadan de orsakat och hur rädda folk är… Istället är det religiösa extremister som är filmens stora ondingar och farliga motståndare för mesen och hans vikarierande fadersfigur. De här svinen har bestämt sig för att vampyrerna är sända av gud med uppdrag att rena mänskligheten från syndare, och utnyttjar sig av dem genom på alla sätt de kan. Bl.a. genom att krascha lastbilar o.s.v. fyllda med vampyrer in i samhällen för att ”rena” dem.

Filmens största behållning är den genomgående postapokalyptiska stämningen och inledningsvis välgjorda skräckkänsla. Jag sitter som på nålar i filmens första halvtimme, tyvärr planar det ut och det enda som återstår är den postapokalyptiska stämningen, spetsat med vampyrer, vilket förstås inte är helt fy skam det heller.
[betyg=3]


· Regi: Jim Mickle
· Manus: Jim Mickle, Nick Damici
· Skådespelare: Nick Damici, Connor Paolo, Kelly McGillis
· Längd: 98 min
· IMDb-länk
· Trailer
Dela inlägget!
Pusha
prefront
Premutos var den allra förste fallne ängeln, m.a.o. så slog han även självaste Lucifer med denna merit. Hans mål är att härska över både de levande och de döda på denna planet, och hans son skickas i förväg för att planera hans ankomst. Sonen har i människoform dykt upp vid diverse tidpunkter under historien då mänskligheten haft det som svårast. Dock har hans son misslyckats hittills med sina försök då han varje gång i monsterform blivit bekämpad innan helvetet kunnat börja. I nutid möter vi Mathias (Olaf Ittenbach) som bor tillsammans med sina föräldrar. Farsan i familjen är en riktigt kul karaktär, han kallar stolt Mathias för soldat, är otroligt fixerad av sin vapensamling, och allmänt kåt på allt som har med krig att göra.

Det vankas födelsedagsfest för pappsen och detta inviger han genom att börja plantera ett träd på gården. När han börjar gräva så finner han en gammal väska gömd i marken, innehållande glasburkar med lurig vätska, samt en gammal bok som ser ut som självaste Nekronomikon. Farsan bestämmer sig för att va schysst mot Mathias som nyss krossat pungen på fotbollsträningen, och ger honom denna perfekta present som plåster på pungen. Dålig idé. Mathias har på senaste tiden lidit av visioner från tidigare liv, bl.a. den pesthärjade medeltiden, och andra världskriget. Det visar sig att Mathias egentligen är Premutos son och efter att han råkat spilla lite av vätskan i flaskorna på pungen, samt läst ur boken, börjar han förvandlas till ett monster. Samtidigt vaknar en arme av zombies till liv på kyrkogården, och börjar äta sig igenom byborna. När massakern når pappsens födelsedagsfest, så är han inte långsam med att börja svinga Conan svärdet han lämpligt nog fått i present, och hans välfyllda vapenskåp underlättar för övriga gäster som ger sig in i striden.

Här följer en massaker som nästan slår kultklassade och hyllade ”Braindead” av Peter Jackson på fingrarna, när det gäller komiskt splatter! Det märks att Olaf jobbat med en betydligt större budget nu, då det bjuds på splatter och pyroteknik i rekordklass. Olaf slänger även in lite John Woo-influenser, och det avlossas nästan lika många skott som i Hard Boiled. En av filmens höjdpunkter är när en av hjältarna oväntat dyker upp med pansarvagn (!!!), och här sparas det inte på krutet när zombies exploderar och gör schyssta volt/stunts i luften från explosionerna. Denna hysteriskt roliga och oväntade scen ger på egen hand filmen en extra poäng i betyg! Förutom mängden pyroteknik och splatter så är hela produktionen bättre än tidigare på alla fronter. Stort plus för den dubbade dialogen dessutom som ökar komiken ett extra snäpp!

Till skillnad från VHS som tidigare är det nu filmat på 16mm, vilket gör att bildkvalitén självklart är enormt mycket bättre än de tidigare två filmerna, och Njutafilms utgåva håller bra klass tack vare detta.

Olaf har tagit ett rejält steg uppåt, och levererar komisk zombiesplatter som påminner om Peter Jacksons tidiga filmer. Effekterna är av toppklass och sopar banan med det mesta i denna genre! Brutalt underhållande för fans av lågbudgetsplatter!
[betyg=4]


· Regi: Olaf Ittenbach
· Manus: Olaf Ittenbach
· Skådespelare: Olaf Ittenbach, André Stryi
· Längd: 106 min
· IMDb-länk
· Trailer
Dela inlägget!
Pusha
burningmoon5
Tre år efter ”Black Past” levererade Olaf Ittenbach sin andra amatörlångfilm ”The Burning Moon”. Ittenbach själv spelar än en gång huvudrollen, denna gång som en tonårsbrottsling som fördriver tiden med gängslagsmål och intag av heroin. När han kommer hem ifrån ännu en gatufight, får han ännu en rejäl utskällning från familjen, vilket ”Olaf” förtjänar då han är en riktigt osympatisk jävel i denna rullen. Straffet blir utegångsförbud och att han blir tvingad till att passa sin lillasyster medan föräldrarna drar ut på krogrunda.
Dålig idé! Olaf skjuter heroin innan han bestämmer sig för att skrämma vettet av den lilla tösen med ett par riktigt horribla godnattsagor.

Första storyn, ”Julia´s Love”, handlar om en tjej som råkar gå på blind date med en seriemördare. Denna fina kille bestämmer sig sedan för att komma på hembesök och leverera blodbad hemma hos Julia och hennes familj. Och i bästa Ittenbach stil, så levereras det massaker som skulle göra självaste Lucio Fulci stolt!

Den andra storyn, ”The Purity”, handlar om en galen satansdyrkande präst, som går lös i en liten Tysk by. När en oskyldig man får skulden på sig och blir mördad, så kommer denna tillbaks från döden för att hämnas, samt släpa med sig sin mördare på en resa till helvetet. Här följer sedan en ca 10 minuter lång massaker, som får ”Hostel” filmerna att likna tama Disney produktioner. Detta är tyvärr också den enda behållningen i denna story, som skulle ha tjänats på att klippas ner 10-15 minuter. Rekommenderar Fast Forward-knappen.

Njutafilms utgåva håller ungeför samma kvalité (VHS) som ”Black Past”, och innehåller även exakt samma extramaterial.

Olaf´s andra långfilm är effektmässigt mer spektakulär än hans förra. Ramstoryn och ”Julia´s Love” håller måttet hyffsat, men tyvärr gör den mediokra ”The Purity”, trots sin spektakulära final, att betyget sänks ett snäpp. Rekommenderas ändå till trogna fans av Ultrasplatter!
[betyg=2]


· Regi: Olaf Ittenbach
· Manus: Olaf Ittenbach
· Skådespelare: Olaf Ittenbach, Linda Sanders
· Längd: 99 min
· IMDb-länk
· Trailer
Dela inlägget!
Pusha
black1
Denna vecka släpper ”Njutafilms” tre tidiga verk av den tyske splatterkungen Olaf Ittenbach (Legion of the Dead m.m.). Idag börjar vi med ”Black Past”.

När tonåringen Thommy (Ittenbach) finner en gammal spegel hemma i gömmorna, bestämmer han sig för att hänga den på väggen i sitt rum. Usel idé! Det vilar nämligen en förbannelse över den. Och alla som tar sig en titt i den förvandlas till galningar som bl.a. mördar småtjejer, och/eller begår spektakulära självmord. För Thommy blir det snäppet värre. Förutom dom sinnessjukt blodiga mardrömmarna, så förvandlas han långsamt till ett monster, som genast bestämmer sig för att ställa till med ett redigt blodbad hemma i stugan, och familjen står först i kön.

Detta var Olaf´s allra första amatörlångfilm, och likt hans efterföljande 90-tals verk, så är den filmad på VHS. Det dröjde ända tills genombrottet 2001 med ”Legion of the Dead” innan han fick en budget stor nog att börja använda 35mm. Då den lilla budget som fanns till Black Past verkar ha gått till de oväntat suveräna splattereffekterna, så märks det att Olaf använt sig av polare som skådisar. Då amatörskådisarna ändå levererar sina roller med glimten i ögat, så bryr man sig inte riktigt om hur mediokert det är. Och det blir bara ännu roligare när all härlig tysk dialog är dubbad efteråt. När det kommer till effekterna så kan man inte göra annat än tappa hakan emellanåt. Det levereras köttyxor i skallen, saxar i ögonen, kroppar körs över, slits i sönder, eller gröps ur. En scen påminner lite om Evil Dead, när Thommy´s flickvän återkommer från döden och vägrar dö, hur mycket Thommy än hackar sönder henne. Med andra ord, det är en oväntat spektakulär massaker, och än idag kommer de flesta filmer inte ens i närheten av det som utspelar sig på skärmen. Första halvan är lite smått seg, men håll ut, då andra halvan levererar guld!

Njutafilms utgåva levererar den kvalité i bild och ljud som man kan förvänta sig av en VHS produktion från 80-talet. Dock håller den tillräckligt bra klass för att man ska kunna njuta av filmen. Det finns även en hög med kul extramaterial om Olaf, bl.a. från inspelningen av hans första 35mm film.

De flesta amatörfilmer är tyvärr bara usla, men här glimtar det till rejält emellanåt. Och även om detta egentligen inte är en BRA film, så är det ändå lätt att dras med av den entusiasm som lyser igenom från dessa glada amatörer, vilket leder till att filmen ändå blir jäkligt underhållande. Olaf levererar blodbad som piskar de flesta filmer på fingrarna, och han bevisar verkligen varför han blivit Tysklands Splatterkung!
[betyg=3]


· Regi: Olaf Ittenbach
· Manus: Olaf Ittenbach
· Skådespelare: Olaf Ittenbach, Andrea Arbter
· Längd: 83 min
· IMDb-länk
· Trailer

Dela inlägget!
Pusha
LostBladesmanHeader
Jag är långt ifrån insatt i Kinesisk historia, men kände till historien någorlunda från John Woo’s Red Cliff. Med det i åtanke blev jag något förvirrad då filmen inte målar upp samma bild av karaktärerna som återfinns i båda filmerna. Jag bestämde mig därmed för att fokusera på filmen istället för det historiska. Cao Cao försöker ena Kina, lättare sagt än gjort. För att åstadkomma det måste han få rätt folk (läs: Guan Yu) på sin sida, en legendarisk general som slåss för folket och rättvisan, gestaltad av Donnie Yen. Med sin list snärjer han Guan Yu som börjar utföra uppdrag åt honom, så länge han själv anser att ändamålet helgar medlen.

Det är svårt att sätta fingret på Cao Cao, är han ond eller god? Han visar upp tydliga exempel på båda, vilket gör honom till en mycket intressantare karaktär än huvudpersonen Guan Yu, lyckligtvis väger Guan Yu upp för sin brist på karaktär i sin förmåga att sparka röv! Hans vilja att vinna låter honom överkomma alla hinder, oavsett fiendens styrka och mängd kan man räkna med att han är den siste som står på stridsfältet. Just striderna är filmens stora behållning, fantastiskt koreograferade av Donnie Yen själv är de både uppfinningsrika, brutala, snygga och som alltid när Yen är inblandad, levererade med rejäl tyngd.

The Lost Bladesman lyfter aldrig riktigt utan känns som den går på halvfart och känns något rörig. Grymma actionscener väger upp för andra brister och ser till att filmen underhåller även om det inte är något som ligger kvar i tankarna när filmen är över.
[betyg=3]

Filmen är inte släppt i Sverige men finns som Region 2 och kan köpas från bl.a. Discshop.


· Regi: Felix Chong, Alan Mak
· Manus: Felix Chong, Alan Mak
· Skådespelare: Donnie Yen, Andy On, Wen Jiang
· Längd: 109 min
· IMDb-länk
· Trailer
Dela inlägget!
Pusha
cityonfireheader
Det här inlägget är en del av listan “50 HK-Filmer” där vi listar 50 st Hong Kong-filmer du enligt oss måste se! Det är omöjligt att skriva om City on Fire utan att samtidigt prata om Reservoir Dogs, Tarantinos debut, en av mina favoritfilmer. Det krävs inte mycket läsning om Dogs innan man snubblar över titeln City on Fire. Det var på den vägen jag först såg den. Stundvis är filmerna så nära identiska en film från Staterna och en från Hong Kong kan vara, men för det mesta är de båda sina egna verk.

Situationen är densamma i båda filmerna, en polis infiltrerar ett gäng rånare och deltar i ett jobb för att kunna sätta dit dem och deras arbetsgivare. Saker går väldigt fel, lojaliteter och vänskapsband sätts på prov samtidigt som kulorna viner i luften och blod läcker ur skotthålen på de sårade. Den största likheten: båda är jävligt bra! Det som främst skiljer dem åt är i vilket skede de utspelar sig. Här fokuseras det främst på uppspelet till, och själva iscensättandet av rånet, till skillnad från Dogs vars fokus är mer på vad som händer efter, vilket dock även det täcks i denna film.

Ringo Lams regi är tveklöst mästerlig och stämningen genomgående på topp, trots genrens förkärlek att blanda in komik där den inte behövs. Danny Lee och Yueh Sun sköter sig bra i sina roller, men som alltid när han medverkar och vi pratar film från den här eran, så finns det ett namn som lyser starkare än alla andra: Chow Yun Fat. Vilken jävla skådespelare! Hur man kan leverera på den nivå han gör i så många filmer som han faktiskt gjorde under den här perioden är helt bortom mig. Det är naturligt, tillbakalutat coolt och samtidigt lättsamt. Det känns som att han inte ens förbereder sig för rollerna, bara kliver på scen och levererar som det vore världens mest naturliga grej. Han lyfter varenda film han medverkar i.

Kultfilm och mästerverk. Lika bra som den är cool, lika cool som Chow Yun Fat, lika bra som en ‘Mexican Stand-Off’, Tarantino gjorde rätt i att inspireras av denna urgrymma film! Fyra riktigt starka stridande ninjor!
[betyg=4]


· Regi: Ringo Lam
· Manus: Ringo Lam
· Skådespelare: Yun-Fat Chow, Danny Lee, Yueh Sun, Carrie Ng
· Längd: 101 min
· IMDb-länk
· Trailer
Dela inlägget!
Pusha
Never-Back-Down-2-Jai-White_thumb

Michael Jai White hoppar in både framför och bakom kameran och levererar än en gång en suverän uppföljare till en medioker etta.

Dela inlägget!
Pusha
Insidiouspojke

I Insidious får vi följa nyinflyttade familjen Lambert vars vardag vänds uppochner när deras ene son faller i koma efter en olycka. Efter olyckan börjar det hända konstiga saker i huset, saker som ingen kan förklara till en början.

Dela inlägget!
Pusha
Insidiouspojke
Sida 1 av 1312345678910111213
Blogg listad på Bloggtoppen.se Film/Tv Nöje och Underhållning Bloggparaden