recension_bodyguards_and_assassins
Med en helt enorm skala 1:1 återuppbyggnad av Hong Kong från 1905, och en rollista som rymmer flera av Hong Kongs största skådespelare, vore det rentav en underdrift att kalla Bodyguards and Assassins för ett ambitiöst projekt. All ambition, alla skådisar och pengar åsido krävs det förstås också att det faktiskt är en bra film. Det som visats upp från filmen tidigare var lovande, actionscenerna såg grymma ut och filmen verkade faktiskt ha något mer än ”bara” action att visa upp. Så nu är frågan förstås, höll den de stora orden om den fantastiska action som Donnie Yen snackat om inför filmen, höll den löftena om sin storhet och gripande berättelse?

Redan från första början så anar man att Bodyguards and Assassins är mer än den vanliga actionfesten man blivit van vid och förälskad i. Den försöker göra mer än bara vara en rad coola actionscener i fantastiska miljöer med välkända martial arts-skådisar. Själva actionaspeketen får t.o.m. ta ett steg tillbaka till förmån för berättelsen, man har ihärdigt sett till att fokus alltid ligger på storyn och karaktärerna snarare än några sparkar och slag. Man lyckas snabbt etablera en lång rad karaktärer som senare ska påverka utgången på olika sätt, och trots att det är såpass många karaktärer som det faktiskt är, lyckas alla kännas mänskliga, och en viss relation kan byggas till var och en av dem. Tur är väl det, för filmen bygger mer eller mindre på att man ska känna för karaktärerna, att deras uppoffringar ska få betydelse och kännas av. Det är nämligen just det filmen handlar om, några få människors uppoffringar för att möjliggöra störtandet av den regerande Qing-dynastin.

Man hade kunnat mjölka omgivningarna med storslagna kameraåkningar, för att verkligen se till att spendera pengarna väl, men det gör man inte. Man hade kunnat mjölka antalet stora skådisar och spelat på deras stjärnstatus, men det gör man inte (annat än i promo-arbetet förstås). Fokus ligger hela tiden på berättelsen och att hålla sig till karaktärernas plats i den. Inte ens actionscenerna får chans att stjäla fokus från vad filmen verkligen handlar om, på gott och ont.

Bodyguards and Assassins är fantastiskt välgjord och välberättad, men ibland brister det, ibland på grund av undermåligt skådespel, och ibland på grund av stämningsbrytande eller överdramatiserade sekvenser. Det som förstörde mest för mig var att man i en film som denna, där man försöker förmedla en verklig bild och en gripande berättelse med riktiga karaktärer, stundvis släpper tag om allt vad verklighet är. Det finns vissa actionscener som bara känns fåniga, scener som jag trodde man slutat försöka framställa som verkliga sen slutet av 80-talet, scener där en person kan ta såna löjliga mängder stryk och ändå komma tillbaka att man nästan skäms som tittare. De är dock inte alltför många, även om de i sina stunder agerar katapult för att slunga tittarna ur sitt grepp.

Inget mindre än imponerande och riktigt bra, synd bara att actiondelen inte verkar ha fått samma spelrum att utvecklas som resten av filmen. För tro det eller ej, men actionscenerna är filmens svagaste område, bortsett från scenerna där några av skådespelarna tvingas försöka gråta förstås, vilket var snudd på patetiskt.
betyg4-framsida

Marcus Svensson
Startade Violent Cinema 2008 för att skriva om filmerna andra siter missade. Frilansar som filmfotograf och planerar nu hockeyfrilla och Chuck Norris-skägg för att fullända sina rundsparkar.
Dela:
Pusha
Blogg listad på Bloggtoppen.se Film/Tv Nöje och Underhållning Bloggparaden