A Better Tomorrow var den första John Woo-film jag såg, och även den film som gjorde att jag fick upp ögonen för mer än martial-arts-filmer från Asien. Den gör så mycket så bra, och den gör så mycket så coolt, och den gör så mycket, så fånigt.. Bästa kompis-kärleken flödar och tårarna rinner i scener om heder, svek och skuld. Men det gör inget, alla delar som inte fungerar sådär klockrent idag som de gjorde för 10 år sedan, när jag först såg filmen, stör mig inte det minsta. De liksom försvinner emellan allt som är så bra, mellan allt som är så coolt. Framförallt så drunknar de i den perfekta stämning som genomsyrar hela filmen.

Det är svårt att ge filmen ett rättvist betyg, i mina tankar är den inget mindre än ett rent mästerverk som nästan är omöjligt att kritisera, och den kritik man skulle kunna rikta emot filmen kan alltid skjutas undan med argumentet ”det var 80-talet”. Samtidigt kan jag inte blunda helt för att den har sina brister, att visa scener är så ostiga att det nästan är pinsamt.

Det hindrar mig dock inte från att fullkomligt älska filmen, och njuta varenda gång jag ser den. Stämningen är som sagt helt sanslöst bra och stilen likaså. Actionscenerna är fantastiskt coola, det flyger så många kulor genom luften att de nästan överstiger antalet luftmolekyler. Blodet bokstavligen forsar och mynningsflammorna är stundvis meterlånga! A Better Tomorrow startade en helt ny sub-genre för action-film, ”Heroic Bloodshed”, det är en film där våra hjältar blir skjutna om, och om, och om igen. Kläderna är helt täckta av blod och kropparna genomborrade av kulhål, men de fortsätter slåss, bara ett sista ryck, och ett till, viljan övervinner den annars uppenbara döden.

Det är så många filmer som har så mycket att tacka A Better Tomorrow för i sitt lånande att de inte längre går att räkna. Det här är en helt fantastiskt grym film, och i sin genre överstigs den bara av The Killer, även den gjord av John Woo, och med Chow Yun-Fat i huvudroll. Se den!